Klara Friberg

Det har såklart drabbat hela familjen, släkten och alla nära vänner vi har.

Det har varit några fruktansvärda veckor, de värsta i mitt 23 åriga liv.

Hela världen har vänt ut och in, upp och ner flera gånger om. Utan att man själv har hängt med.

I fredags var jag, min älskade bror och mamma på Neurocentrum KS Solna för att få analysrapporten på tumören. Något jag bävat för sen operationen. Innan operationen orkade jag inte det, då bara operationen var väldigt svår och farlig, och det enda vi ville då var att han skulle klara den, även fast han hade den bästa neurokirurgen man kan få. Pappa skulle även han ha varit med, men neurologen hade mycket att göra och pappa var tvungen att passa ett plan till Paris.

Jag var fruktansvärt nervös och orolig inför det här mötet, hade sovit dåligt hela veckan och ont i magen.

Mötet började med att läkaren hade frågor om hur bror mådde efter operationen osv. Själv mådde jag nästan illa och ville bara skrika "MEN KOM TILL SAKEN". Men lyckades ändå undvika ett psykbryt för brors och mammas skull.

Min brors diagnos blev "Pilocytiskt Astrocytom grad I", vilket är en godartad tumör och det bästa beskedet man kan få, med tanke på omständigheterna. En del av tumören sitter kvar inne vid Närminnet, där man ej opererar. Bror kommer röntgas ofta nu de närmsta åren, just nu är tumören ej aktiv vilket är positivt, men blir den det kommer han att behöva strålning som behandling. Den "stora tumören" som opererades bort var aktiv, antagligen sen i höstas, därav brors epileptiska anfall och huvudvärk. Som tur var är hela tumören klassad som grad I. Pilocytiskt astrocytom drabbar nästan bara barn och unga, och är oftast godartad.

Att ha fått ett sånt här positivt besked är så sjukt skönt, en sån jäkla lättnad. Jag har iofs svårt att slappna av helt, eftersom att en del av tumören finns kvar, men jag antar att jag vänjer mig vid tanken med tiden.

Hela den här situationen känns så absurd. När vi först fick beskedet om tumören började ett sorgearbete som man inte ens själv förstod. Jag var ganska frustrerad över att inte kunna göra något åt saken och visste inte hur jag skulle försöka ta in allting. Man vill vara stark för familjen men samtidigt är det dom man måste få gråta med.

Som ni kanske förstår har det blivit många glädjetårar blandat med sorg dessa veckor.

Det här är ingen hjärntumör blogg men det känns skönt att få skriva av sig och någon som går/ gått igenom samma sak kanske hittar det här inlägget någon dag.